Det var en gång ett litet land, som låg långt, långt uppe norr. Men inte så långt upp att det ständigt var snö och is där, utan precis så långt upp att där fanns vår och sommar, vinter och höst att glädjas åt – alltså precis lagom långt upp.
Människorna som bodde där hette för det mesta Svensson. De som inte var svenssöner kunde till exempel ha namn som slutade på -spetz, -hielm eller -löf. Men svenssönerna var flest.
I detta lilla land var skogarna så gröna, sjöarna så blå, stugorna så röda och städerna så prydliga.
Man hade en regering, en riksdag och en kung.
Där rådde demokrati, d v s all makt utgick ifrån folket och man fick fritt tala om vad man tyckte och tänkte.
Där rådde också socialism (frihet från frihet) d v s staten bestämde ändå allt till slut.
Man gick i kyrkan och blev vederkvickt till både kropp och själ.
Allt farligt som tobak och alkohol, det tillverkades och såldes av staten själv och det fanns föreningar, som hjälpte till med att hålla efter folk, när det gällde spriten. ”Idioter Och Gamla Tossingar”, sa sådana som inte begrep.
Man spelade dragspel och fiol och dansade hambo och schottis så golv och knätofsar gungade.
Man kände sig trygg.
Det hade inte alltid varit så. Landet hade varit fattigt. Folk hade det fattigt. Man slet och arbetade så länge man orkade och det fanns jobb. Pensionerna var små, om de överhuvudtaget fanns. Pengar till sjukdom och vård var det inte tal om. Tänderna lät man bara ramla ut. Sociala förmåner var nästan obefintliga. Man åt och klädde sig fattigt och hankade sig fram så gott det gick.
Men sunt förnuft från regeringen och folkets flit och idoghet hade möjligtgjort de stora och positiva förändringar, som sedan skedde. Alla hade strävat mot samma mål och nu hade man lyckats.
Man kallade landet Folkhemmet – ett hem för sitt folk.
Men man kunde ju inte bara leva på att allting var så fint och välordnat. Så när man behövde mat och andra förnödenheter, gick man och handlade på Konsum – och blev därigenom en konsument. Konsum var bra, för om man handlade upp alla sina pengar bara hos dem, så fick man sedan en liten slant tillbaka vid årsskiftet, för att man varit duktig. Konsum hade räknat ut att om alla handlade bara hos dem, så var det svårt för andra att öppna liknande affärer, för de kunde inte sälja så billigt som Konsum kunde.
Ett sådant system kallas för monopol, men för människorna i Folkhemmet var monopol mest ett knepigt spel om husköp och tomtköp och till och med fängelse, som spelades av vissa, som förstod sig på det.
I alla länder föder kvinnor barn, som växer upp, går i skola och i sin tur får barn, som växer upp, går i skola och sedan själva får barn….. En evig kretsgång. Precis så fungerade det i Folkhemmet också.
När barnen kom i skolåldern fick de lära sig räkna, läsa, skriva, geografi, historia och till och med främmande språk. De fick ett papper, som kallades betyg, som de skulle visa sina föräldrar, så att alla kunde glädjas åt att man varit så duktig och tyckt det var så roligt att lära. Så var det hos de flesta, men det fanns ju också barn, som inte alls tyckte det var roligt i skolan, som inte hade minsta lust att lära sig något och deras föräldrar blev ju inte så glada över betygen – det kan man ju förstå. Så fanns det ju förståss sådana barn, som man tyckte var ”lite dumma”, men det kunde bero på att de inte kunde eller någon sorts sjukdom. Men både föräldrar och barn förstod att det var viktigt att lära sig för att sedan, när man blev stor, kunna få något trevligt arbete, kanske lära sig ännu mer i flera skolor, tjäna pengar och överhuvudtaget vara till nytta både för sig själv och för Folkhemmet.
Regeringen tänkte också mycket på barn och speciellt då på skolbarn.
En dag tänkte de så mycket på dem att de bestämde att det egentligen var alldeles för jobbigt för dem att lära sig allt, som stod i skolböckerna, att det var onödigt med så mycket kunskaper. Och tänk på alla de barn som inte ville, på dem som inte kunde och på de ”dumma”! Nä, då tyckte regeringen att det var mycket bättre om alla var lite lagom kloka och lite lagom dumma.
Så i god demokratisk anda befriades alla barn från överdrivet kunnande.
Betyg var inte heller något att ha.
Så nu skrevs alla skolböcker om. Nya lärare anställdes till alla som inte kunde, ville eller var ”dumma” och de som både kunde och ville fick nu mer tid över för bus och på så sätt hann de inte med att lära sig så mycket. Det blev verkligen en helt annan och mera livad skola och många barn och föräldrar suckade av lättnad och lycka.
En del bara – suckade.
Något märkligt hände i Folkhemmet.
Kvinnor skulle ut och arbeta. De skulle inte bara gå hemma. Det var inte bra för dem att gå hemma och bara passa och uppfostra sina barn, hålla hemmet i ordning och träffa andra mammor i sandlådan att utbyta erfarenheter med. De blev ”insnöade” ansåg regeringen, och journalisterna tyckte det var en riktig ”kvinnofälla”. Så helt plötsligt var alla kvinnor ”fria” och skulle nu ut och ”förverkliga” sig själva.
De började arbeta på kontor och skrev på skrivmaskiner, de fanns i stora fabriker, där de sorterade små muttrar, hjul och skruvar, i affärerna satt de och tryckte på apparater, där man förvarade kundernas pengar, de städade och höll snyggt i lunchrum och på toaletter och i andra kvinnors hem. Ja, nästan överallt kunde man nu hitta mammorna/kvinnorna.
Men var skulle deras barn bli av?
Jo, åt dem byggde man låga, fina små hus och klistrade roliga gubbar på fönstren. Man anställde och utbildade personer, som skulle passa dem, försöka uppfostra dem och leka med dem, eller ”aktivera” dem, som det hette. Det var ett nytt ord man hade kommit på. Liksom ”dagis” och ”fritids”, som dessa inrättningar kallades.
Kvinnor, som tidigare skickat sina män till arbetet med ett matpaket gjorde inte längre det. Det fick männen själva sköta. Småbarnen drogs upp ur sina varma sängar, nästan mitt i natten, kläddes skrikande på, fick ingen frukost (den kunde de äta på dagis) och forslades iväg på cykel, per buss och i lyckligare fall i bil. Småbarnen grät ofta och ville inte vara på dagis, de ville ju bara vara hemma och att allt skulle vara som vanligt. Mammorna grät för att barnen grät, när de blev lämnade, men de måste ju iväg och bli förverkligade.
När skolbarnen kom hem ifrån skolan fanns ingen mamma där, för hon hade ju blivit fri, men det ordnades med en trevlig kedja att hänga nyckeln om halsen i och då kom ju barnen in utan att någon måste vara hemma och släppa in dem.
När kvinnorna sedan hade varit fria hela dagen på sina arbeten, skulle de iväg till dagis och hämta barnen, handla mat och laga middag åt sin familj. Tvätta en massa tvätt och städa sitt hus eller lägenhet, så det blev lika fint och prydligt där, som i Folkhemmet i övrigt.
Allt gick bra ända tills ett litet ord som hette ”stress” dök upp.
Många blev nu ”stressade” och hade det ”stressigt”. Barnen förstod inte riktigt ordet stress, men de begrep att det hade med allt det nya att göra. Papporna begrep inte riktigt heller, men de lärde sig, när de också blev ”förverkligade” och fick börja hämta barn från dagis, röra i kastruller, tvätta och damma, byta blöjor och stanna hemma från sina arbeten, för att kvinnorna inte orkade med både sin frihet, sina barn och allt det andra.
Barnen blev också stressade De började få ont i magen, mådde illa och ville ibland ingenting. Då kunde man gå till en sorts doktor som kallades psykolog. Han visste precis var det var för fel och kunde hur snabbt som helst slå upp rätt sida i rätt bok och tala om vad det var för fel och vad man skulle göra. Det var jättebra! De böckerna började många föräldrar att köpa och uppfostrade sina barn efter dem. Många utbildade sig till psykologer och det fanns gott om arbete åt dem.
Nu hade man fått ordning på allting i landet och alla arbetade och tjänade pengar.
Man blev så duktig på att bygga stora, gråa hus med plats för många små folkhemmare, att människor från hela världen kom och tittade beundrande och lät sig imponeras. Sådana fina hus, på stora områden och med plats för många människor kallades för t ex Rosengård och fastän det inte fanns så många rosor där, kände de små folkhemmarna ända doften – så fint var det.
Det kom in mycket skattepengar till staten, för skatt var något alla betalade när de arbetade. Skatter gick till sjukförsäkring, när man blev sjuk. Till socialvård, om man av någon anledning inte kunde klara sig själv. Skatter gick till bönder, så de kunde fortsätta med att så och skörda, till militären, så de kunde försvara landet om, ifall att, det skulle bli krig. Skattepengar gick till pensioner åt alla, när man blev gammal och inte orkade arbeta mer. Ja, till allt som var bra för folket och landet.
Skatterna blev så småningom så många och så höga att man nästan hade världens högsta skattetryck. Men det gjorde ju inte så mycket för man hade det ju bra. Dessutom sa regeringen inte så mycket om det och jurnalisterna nämnde det bara som hastigast.
Men det blev ändå litet pengar över åt folket självt, så de kunde köpa bilar, TV-apparater, filmkameror, videoapparater och annat, som man kanske kunde behöva. Man åkte också på ”scharter-resor” till utrikiska länder, fullastade med mat och kaffe, så man inte skulle svälta, för man visste ju hur där var. På sådana resor forslades man iväg i bussar för att titta på saker, som eventuellt kunde vara av intresse. Man kunde också bara stanna på hotellet och umgås med andra från resan. På så sätt behövde man ju inte precis komma i kontakt med allt det utrikiska. På kvällarna var det dans på hotellet och innan man åkte hem köpte man sprit och en massa konstiga saker, som kallades souvenirer. Man kunde verkligen rekommendera dessa resor åt dem, som ville vidga sina vyer.
Man bytte jobb också.
Människor, som inte klarade av eller ville arbeta i privata företag kunde börja arbeta inom Kommunen. Där kunde man, förutom att jobba litet förståss, lösa korsord, sticka tröjor, få håret lagt eller fötterna vidgjorda, för där fanns många yrkesgrupper representerade. Man pratade och skrattade sig igenom dagarna, för arbetsuppgifter åt så många kunde ju omöjligt finnas. Man fick ju visserligen litet sämre lön, men å andra sidan var det ju tryggt. Man kunde aldrig ”få sparken”. Det hade facket bestämt.
Facket måste nästan alla med vara med i. Det var en organisation, som mot betalning tillvaratog ens intressen, genom att tillsammans med arbetsgivarna bestämma löner och andra villkor, som skulle gälla. Det var bra, för då slapp man själv att besvära sig med sådana saker.
Man var bra på att skaffa sig världsrekord. Man hade skatterna, man hade lyckats få upp matpriserna och nu var ett nytt på gång – i sjukdom!
Man blev sjuk. En nästan epidemi av rygg- och andra besvär bröt ut. Men eftersom det fanns så mycket skattepengar och landet var så rikt, så blev många av dessa personer ”sjukpensionerade”. Många var sjuka, men många fortsatte ändå arbeta, men nu litet mer i mörker.
Många var sjuka speciellt på måndagar eller tisdagar och ibland kanske i en hel vecka, det berodde litet på vad de skulle göra. Det gick lika bra ändå, för då fick änu fler människor plats på arbetena. De kallades vikarier.
Det var bara arbetsgivarna, som inte tyckte det var så bra, för de fick ju fortsätta att betala avgifter och skatter både för vikarier och anställda, även om de inte var där. Många fick svårt att sköta sina företag och beställningar, för ibland slumpade det sig så att varken anställda eller vikarier kom till sina jobb. Många fick lägga ned eller flytta sin verksamhet utomlands.
Det brydde sig inte facket, journalisterna eller regeringen om. Inte nu när allting var så bra och bara flöt.
Barn har alltid och överallt undrat över hur man gör små barn och mammor och pappor har alltid undrat över hur de skulle förklara det. Det problemet löstes mycket skickligt i Folkhemmet.
Man spelade in filmer med nakna människor i och sedan kunde barnen, men även de vuxna sitta och se hur tanterna och farbröderna gjorde med varandra. Det var alltid ett sådant oväsen i de filmerna, tanterna skrek och farbröderna stönade så konstigt. Alla var svettiga och sovrummen verkade alltid så stökiga med sängkläderna på golvet. Ibland låg det många i samma säng och gjorde samma saker med varandra. Många små flickor tyckte inte om att se på sådant och tänkte att så skulle de aldrig göra när de blev stora. Många små pojkar tyckte om det och tänkte att så skulle de göra jättemycket när de blev stora.
Porren hade gjort entré.
Porr det var en förkortning på ordet pornografi, som betyder sexuellt retande framställning i ord eller bild och här vimlade det av både ord och bilder.
Man blev sjuk av det. Då fick man gå till doktorn och få medicin.
Kvinnorna blev med barn av det. Men regeringen bestämde att sådana blivande människor, som ännu ej var födda, kunde man faktiskt plocka bort, nu då kvinnorna ändå var förverkligade och fria. Det kallades abort.
Ja, det blev nästan ännu folkligare och friare i Folkhemmet. Mer avklätt. Gemenskapen blev intimare.
Nya nakenfilmer spelades in. Författare skrev nakenböcker så pennorna glödde. Journalister i hela världen skrev om Folkhemmet och speciellt då om kvinnorna, som hade blivit bäst på naket. Journalisterna på TV och tidningar var helt till och ifrån sig och kunde inte på många år upphöra med att skriva och prata naket.
Nu var man ju världsbäst igen och behövde inte blygas !
Dessutom hade man blivit Du med alla. Med kungen, regeringen och med alla man mötte. Man var som en enda stor familj.
Man hade blivit jämlik, med allt vad det innebar. Alla lika dumma, lika fula och lika fattiga, som en lustigkurre sa.
Man sköt chefen!!!
Inte kungen – utan chefen för hela Folkhemmet. Han gick på bio och när han kom ut blev han skjuten!? Man förstummades. Efter förstumningen grät alla. Man grät hemma, borta, i radio och i TV. Några visste varför, några trodde sig veta varför och somliga mer sympatigrät. Värst grät de, som liksom hade fötts in i det socialistiska systemet. De andra, som tyckte att de blivit födda ändå och hade en helt annan frihet på något sätt, de grät inte så mycket.
Polisen grät. De lyckades aldrig få reda på vem som egentligen sköt chefen. De försökte och försökte och for till och med runt i helikopter flera år efteråt för att leta efter något. Det gick bara inte! Visserligen hade man satt en person i finkan för det, men han kom snart ut, fick en massa pengar och gjorde sig några glada dagar.
Man hade kommittéer och utredningsgrupper. Man hade utedningsgrupper som utredde kommittéerna. Man hade utredningsgrupper som utredde utredningsgrupperna, men ingenting hjälpte. Det var inte klokt så svårt det var!
Det förblev olöst.
Det var inte svårt att hitta en ny chef, för han fanns redan. Han kom visserligen inte från ett så rikt hem som den förre, hade inte så fin utbildning eller bakgrund, kunde inte heller tala så väl . Men har var präktig och rejäl. Såg sig själv som en frihetskämpe för socialismen, denna öppna famn, dit alla skulle in, även om det måste ske med blåslampa. Så han dög.
Regeringen började fundera på brott och straff.
Varför satt människor i fängelse? Det var ju inte bara folkhemmare som satt där. Där satt alla sorter, till och med bekanta till regeringen kunde sitta där.Vad hade de gjort för att komma dit? Egentligen ingenting. Så brotten nästan avskaffades.
Man lade ned fängelser och släppte ut bovar. Gav dem, som man kanske ändå måste ha kvar, lindrigare straff, trevliga rum, TV, bättre mat och mer betalt för att de satt där. Rätt att strejka och matvägra, för facket fanns ju även där.
Moderna psykologer och advokater förklarade för domarna, att vid de tillfällen brotten hade begåtts (mord, våldtäkt, rån, misshandel), så hade brottslingarna inte mått så bra och man hade även kommit underfund med att deras barndom inte heller alltid varit så rolig.
Man passade samtidigt på att släppa ut mentalpatienterna. De mådde inte bra av bo på sina vårdhem längre, utan de skulle klara sig själva. Nu när de var så friska så.
Tiderna och utvecklingen gick framåt och små dagisbarn och skolbarn blev ungdomar, vars föräldrar inte visste var de fanns. Det visste inte ungdomarna själva heller, för de hade börjat spruta vätskor i sig och lukta på pulver, som gjorde dem helt vilsna.
Men det var kanske inte så farligt ändå, för alla kände ju till regeringens ansvarskänsla, när det gällde alkohol och tobak och så vitt man visste hade regeringen inte med denna tillverkning och försäljning att göra.
Det gick ännu mer framåt.
Till de fina videoapparaterna, man införskaffat, kunde man nu hyra filmer, som dröp av blod och våld. De var så hemska, så man vågade nästan inte titta. Småbarnen vågade i alla fall inte och fick inte heller i början. Ungdomarna fick och många föräldrar tyckte det var trevligt att ha dem hemma sittande, tittande.
Så småningom blev filmerna ännu bättre och mer påhittigare. Mycket smartare. De kriminella såg så coola ut när de mördade och rånade, så ungdomarna blev helt begeistrade och satt uppe och studerade dem nätterna igenom. Sedan tyckte de att de kunde ju inte bara sitta där med så mycket kunskap, tips och idéer, utan att få prova om de höll i verkligheten. Så man började så smått och i liten skala att göra inbrott i bilar, skära sönder bildäck, stjäla cyklar, krossa fönsterrutor, klottra på väggar, ha litet lagom hårdhänta slagsmål och råna en och annan gubbe. Det fungerade alldeles utmärkt.
Något straff var ju inte att tänka på, för sådana fanns ju nästan inte. Utan det blev mest att någon höjde pekfingret och talade om att det nog inte var så bra att man gjorde sådant, så om man ville vara så vänlig att sluta med det.
De mest aktiva, de som inte slutade, blev ”värstingar”. De skickades ut på resor med fina skepp till främmande länder, sådana som folkhemmarna själva aldrig hade sett. Men de betalade för det hela.
Det nya våldet kunde ju tyckas skrämmande, men regeringen var inte så lättskrämd och inte journalisterna heller, så allt gick sin gilla gång.
Man så gott som slopade värnplikten också.
Studentexamen slopades, eftersom kunskaperna nu befann sig på en så låg nivå och Posten tyckte att man kunde skriva som man talade. Av någon anledning fick mössan vara kvar.
Det rådde högkonjunktur i landet och i världen i övrigt.
Tiderna var strålande och värst strålade bankerna.
Till privatpersoner, företag, och sådana, som trodde och önskade, att de skulle bli företag, lånade man friskt ut pengar och någon form av säkerhet var det inte tal om.
Man dammade av sina gamla Monopolkunskaper och kastade sig oförfärat in i börs- och aktievärlden. Man köpte fastigheter, kvarter och stadsdelar både i landet och utomlands, som sedan såldes för det dubbla, som sedan såldes för det tredubbla, som sedan såldes….
Folkhemmarna lånade också pengar och skaffade sig kontokort och försökte hänga med i svängarna så gott det gick. Man bytte ut gamla bilar, kylskåp och TV-apparater. Byggde nya, dyrare hus åt sig till nya, dyrare priser, Åkte jorden runt och överhuvudtaget unnade sig något, för en gångs skull.
Det blev ett enormt uppsving för konto- och finansbolag och, som det sedermera visade sig, även för kronofogdarna.
Med ett enkelt ”Puff” sprack dubblan och luften gick ur allt och alla.
Pengarna var slut! Både de som funnits men speciellt de, som aldrig hade funnits. Nu var både landet, bankerna och hela folket fattigt och ingen begrep riktigt hur det hade gått till.
Varken regeringen eller journalisterna hade varit beredda på en sådan utveckling. Även om de socialistiska drömmarna också tidigare hade krossats, när landet fått en ny chef och en ny regering, som kommit in och förstört och spökat till det, men då hade ju samtidigt allt som gått snett innan fått sin naturliga förklaring efteråt.
Alla skulle betala detta. Utom bankerna och alla de, som man inte fick tag i, så det blev nästan bara folkhemmare kvar, som ju inte heller hade några pengar. Regeringen löste det, på det nya sätt, som man precis lärt sig och som luften precis hade gått ur, man lånade pengar!
Regeringen skickade ut sitt folk i världen och lånade massor med pengar till dyra räntor. Samtidigt skickade man ut annat regeringsfolk, som gav bort dem till fattiga länder. Det var mycket svårbegripligt det hela och det knakade och ekade i folkhemshjärnorna när man tänkte på det.
Men det var nog ändå bra, för i TV fortsatte man att försäkra folkhemmarna om att landet var rikt.
Till sina tidigare rekord i skatter, matpriser, porr och sjukdom var det nu snudd på att lägga till ännu ett – nästan fattigast i Europa.
Det var fantastiskt, så man lyckades.
Det blev krig i ett land.
Folkhemmarna visste att krig fanns, men hade aldrig upplevt något. De hade aldrig fått något raserat, förstört och någon dödad i krig heller. Men nu kom kriget in i deras hem.
Det kom med journalisterna som ”rapport”-erade, ”dokument”-eterade både ”utifrån”, ”inifrån”, nerifrån och uppifrån och ”8 dagar” blev tilll år. Man blev helt yr i huvudet, nästan hjärntvättad av det.
Och en dag kom offren, som flytt från krigets fasor, till Folkhemmet. Det var riktigt och humant. Det var bestämt, någonstans ifrån, att alla länder skulle ta emot krigsoffer, så det gjorde alla länder. Men eftersom Folkhemmet var ett så rikt land, tyckte regeringen att man kunde ta emot litet fler. Det tyckte journalisterna också. Så man tog emot litet fler och sedan ännu fler. Till slut kom så många människor, från så många olika länder, så man kunde nästan tro att det blivit världskrig.
Men det sa regeringen eller journalisterna ingenting om.
Dessa människor bodde på speciella ställen, som kallades förläggningar. Där fick de bo många i samma rum, precis som folkhemmarna hade gjort en gång i tiden, innan landet blev rikt, för man var många i familjerna. Man gav dem pengar till mat och kläder, men inget arbete, så länge man inte visste vad man skulle göra med dem. Det kunde ta flera år tills man visste. Men när man visste placerades de ut på olika platser i landet, som de själva fick bestämma. De flesta ville till storstäderna.
Alla skulle ha pengar till mat, uppehälle, sjukvård och tandvård. Ja, till allt som både de själva och andra kunde komma på.
Lyssnade man nu noga så kunde man svagt höra protester bland folkhemmarna över alla dessa människor, alla dessa kostnader och alla dessa nya lån, som regeringen måste ta för att hjulet skulle kunna snurra vidare.
Då röt regeringen till! Och journalisterna röt efter!
Detta var rasism! Det var inte humant att ha någon åsikt eller att tycka någonting om dessa människor eller regeringens handlande. Så om man inte genast slutade, så skulle man hamna i fängelse.
Så de lydiga fokhemmarna skyndade sig att bli humana och satte skygglappar för både ögon och öron. Det var bäst så.
Man levde ju faktiskt i en demokrati.
De gamla folkhemmarna arbetade och slet för att få ihop pengar till hyra, mat, nya skatter och pålagor, avbetalningar till både egna och andras skulder.
De nya umgicks med sina egna. De fick vänja sig av med att arbeta och försörja sig själva, som de säkert var vana vid från sina gamla länder, för här fanns ju inget att göra. Blev det för trist, så betalade regeringen, så de kunde resa hem till sitt land och träffa släkt och vänner.
Man ordnade språkkurser åt de nya invånarna, men eftersom de var så många och nästan bara umgicks med varande, var det inte alldeles nödvändigt för dem att lära sig något nytt språk. Dessutom anställdes det tolkar åt dem. Det anställdes också lärare, så de säkert skulle kunna tala sitt eget språk.
Allt detta kostade. Men vad det kostade egentligen, det verkade ingen ha den blekaste aning om. Inte regeringen och inte journalisterna, för man hörde aldrig några summor.
Fängelserna befolkades igen, men det var litet oklart vem som satt där. Kriminaliteten ökade, utan att man riktigt visste hur det hade gått till. Det skrevs och talades dagligen om det ena brottet värre än det andra. Ingen brottsling hade längre någon identitet. De var bara 15, 25 eller 32 år gamla.
Kyrkorna, som tidigare hade avfolkats, blev nu istället upptagningshem åt människor, som kommit hit men blivit utvisade ur landet på grund av att det nog inte hade varit något krig, där de kom ifrån.
Kyrkan tyckte inte den behövde bry sig om landets lagar, utan kunde sätta sig över dem.
Ute i världen skedde stora förändringar. Kommunist- och socialiststater störtades. Folk var trötta på att bli styrda, hunsade och utsugna.
Men folkhemmarna var så vana vid sådant och tyckte det var praktiskt och bekvämt, när andra bestämde, så dessa partier blomstrade i Folkhemmet.
Dessutom hade man andra problem.
Arbetslösheten var enorm och trots alla försök från regeringen sida med ALU, AMU, kurser i knypling och blomsterbindning och andra egendomligheter inom diverse områden, så blev det ingen ändring. Man fick stämpla på arbetsförmedlingen för att få några pengar och hanka sig fram så gott det gick. Hjälp från socialbyrån var inte heller något att tänka på. Deras insatser gick nu mest åt till att tillgodose de nya medborgarnas och deras ökade barnaskarors behov.
Rosengård besöktes åter igen av personer från främmande länder, men denna gången var det med fasa och förskräckelse man gick mellan de vandaliserade husen med sina parabolklädda fasader.
Sjukvårds- och medicinkostnader ökade. Men regeringen bestämde att hade man inte längre råd att köpa sin medicin, så kunde man nu få handla den på avbetalning.
Pensionerna försämrades. Regeringen ”lånade” från pensionärernas fonder till sina utgifter. Men pensionärerna skulle få tillbaka sina pengar, det lovades dyrt och heligt.
Det var inte lustigt och regeringens beslutsamma, friska hy övergick aldrig i någon eftertanke.
Men det var ändå litet lustigt, för nu var det ju så, som det inte alltid hade varit.
Cirkeln var sluten.
ORMEN BET SIG SJÄLV I SVANSEN
Plusan's Blog 